Fånigt leende och Morgan.
Om jag någon gång i mitt liv, lyckas bli lite stor och få syssla med musik. Då ska jag bli som Morgon, haha.
ES3, shalalalalalllaaaaaa.
Vi kanske äter kattmat ändå?
Vi kanske äter kattmat ändå?
På tal om annat så borde ni lyssna på en otroligt fin låt, med gitarr och cello. I love my parents med Buckethead. Spotifya det! Haha, kan man verkligen säga så?
Typ, rädda en del av världen.
Jag skulle också vilja besöka olika världsdelar och se hur andra människor har det. Vi vet att det är många barn därute som lever ett fruktansvärt liv, som behöver vår hjälp. Men jag tror nog inte att vi förstår. Vi förstår ingenting om vi inte får se det med egna ögon. Vi lever så bekvämt att vi inte förstår hur det är att vara utan saker och ting. Vi är ett bortskämt och egocentriskt folkslag. Vi från Europa. Därför ska man ge sig ut och se världen, och inte leva i våran ihoptryckta bubbla. Vi har det för bra, men ändå är vi rankade topp tre i att må sämst. Som jag brukar säga, varför har vi det inte bättre när vi har det så bra? Det är ju nästintill skrämmande.
Ja, tänk om man skulle få göra någonting. typ rädda en del av världen. Det är min stora dröm, jag drömmer om det ofta. Att jag räddar människor och städer. Ingen kan göra allt, men alla kan vi ju göra något. Så därför tänker jag göra något. Och bli blodgivare. Det är ju ett steg på vägen. Ett steg.
Tänk om alla bara kunde göra ett åtminstonde.
Jag avslutar detta med min favoritdikt, skriven av självaste Ulf. Bara stäng av allt annat runtomkring och njut. Jag älskar verkligen den. Så mycket att jag har den uppsatt vid min säng.
Jag minns den där
morgonen då jag
borstade tänderna med
Lustre Creme Schampoo
och stod där
och stirrade in i den
immiga spegeln och allt det där
löddret och tandborsten som bara
gick på
automatiskt
och dom där ögonen
som borde ha insett misstaget
för länge sen
men som lät det fortgå
som straff
och jag minns den där
frukosten
då jag hällde socker på ägget
och salt i kaffet
och jag minns hela den där
dan
då du kom nerför gatan i den där
pälsen
och löven föll
och du svepte in mej
och sa att mitt hår
luktade som förr
som
Lustre Creme
Storbild, Angus och vinterkyla.
For those about to rock, we fuckin' salute you!
Please, turn out the lights.
Jag hade tänkt att bättra mig. När det gäller miljön och sådana saker. De kanske inte verkar så stora, men om alla gjorde det vore det hur stort som helst. Man borde tillexempel dra ut kontakten till mobil-laddaren. Altså inte bara dra ut mobilen och låta resten sitta kvar i vägguttaget. Bara en sådan sak.
Tänk om Amerikanerna skulle höja priset på bensinen, vore det då lika många människor som valde bilen framför cykel då? Inte lika kanske, äger ens någon amerikan en cykel? Ibland börjar man iallafall att undra.
Typ en sådan sak som shampoo. Någon i min klass påstod att det borde väl räcka att välja mellan 10 sorter istället för 100? Jag tänkte då mest att, hur kom det sig att vi började tvätta håret och varför blir det så äckligt om man intre tvättar det? Men det är ju vårat egna fel. Förr fanns det ju inget shampoo men dom klarade sig ändå. Då kanske inte håret blev fett ens, men så fick vi tydligen för oss att smörja in det. Och så vipps, så har det blivit som det är idag.
Människans valbarhet. Rätten att styra över sitt eget liv. Fast alla har ju ändå inte det, Vissa blir fängslade, inlåsta.
Rätten till fri vilja. Pfft.
Att någon ens kan komma på tanken att ta den ifrån någon. Det är inte klokt vad vi tänker olika.
Häromdan, när jag hade varit på finfin konsert i kyrkan, fick jag en känsla som jag inte haft på väldigt länge.
Mina vänner var hur bra som helst, men det var inte det jag syftade på. Utan det var en annan känsla.
En känsla som påminner om bubblorna i en kolsyrad sockerdricka. Ja, som han den där Björn sa en gång.
Glad blev jag iallafall. En härlig dag med Semla och extra grädde också.
Jag tycker om dig James.
I väntan på vaddå?
Jag sitter och väntar på min saxofonlektion.
Lovet har gått mott sitt slut, och det precis som vanligt. När jag väl fattat att lovet är här, så är det slut. Över.
Så nu sätter väl saker snurr på tillvaron. Det är så mycket att mitt huvud exploderar. haha. Nej, det var väl för mycket. Men jag måste bli bättre på att planera. Den här veckan blir sjuk. Typiskt.
Men en sak är ball.
Jag ska visst besöka stockholm på Fredag. Där kanske ja bor snart också. Men nu ska jag se Angus springa runt på scen, för den här gången. Vilken fredag.
För, I väntan på vaddå? Jag vet, EN HEMLIGHET.
Ännu är jag
Nu ska jag fika, och sen nästa gång tänkte jag skriva om saker som växer. typ ögonbryn och iskristaller.
Slunga mig rätt in i smeten!
Ingenting kan hända.
Då har man allting under kontroll,
Ingenting kan skada en förren klockan slagit tolv.
Bo, min. Min.
För kärlekens skull
Ett annat år skickade jag iväg ett brev, Eller, det var inget brev, det var mer en målning. Eller teckning av olika röda färger och stearin. Det var en väldigt läskig känsla kommer jag ihåg. För, man gjorde kanske inte sådant då. Men jag gjorde, och jag skrev en låt om det senare också. Det var en jobbig tid.
Ett annat år bakade jag kakor och lagade finfin middag. Vi skrattade och åt, sen blev det strömavbrott i hela staden när vi skulle gå hem. Jag och Lisa var hur rädda som helst. För jag har aldrig sett Tranås vara sådär mörkt och läskigt. Men vi överlevde. Tur!
Nu är det helt plötsligt Alla hjärtans dag igen. Och det är ju en dag för alla människor, inte bara för några få. Inte bara för de som har en hon eller han. Utan man ska tydligen visa sin kärlek lite extra den här dagen. Bara en dag per år.
Jag har många år protesterat och köpt blommor till farmor några veckor efter också, och skrivit gulliga saker. Bara därför att. Det är ju inte bara den här dagen man ska visa sina känslor. Utan alla dagar.
Jag tycker om den här dagen, det glömde jag säga va? haha. Men i vilket fall som helst.
Jag gick precis hem ifrån en människa som jag vill dela denhär dagen med. Vilken tur att vi ska ses ikväll också, tur. Men samtidigt, Klart jag vill dela den med många andra människor också, men hur ska man hinna med det?
Jag är glad som vet vem jag vill dela den med iallafall.
Att jag har någon att dela den med.
Att någon vill dela den med mig.
Bara den känslan är ganska stor för en sådan som jag. Bara just det. Sen att man ska stirra runt med en massa materiellt är ju en helt annan värld. Det är ju tanken som räknas ändå. Och det är ju för kärlekens skull.
Och, bara för din skull.
Puss&Kram /A.
Ny ögonfärg
Igår svällde det över litegrann. Och, jag tänker tillbaka och tänker lite att, det vore ju konstigt om det inte gjorde?
Nog pratat om det.
Snart ska jag iväg till skolan, på ett lov. Och det handlar om projektarbetet.
Hoppas ni får en bra dag! Det ska jag ha :)
Shalalalal!
Jag blev ledsen
Det går ju trots allt att klistra ihop det. Men det tar tid. Att tappa ett hjärta av glas i betonggolv, och sedan klistra ihop det igen. Ja, klart det tar tid. Vem förstår inte det?
Och då tänker jag bara,Tjena, vilken tur att jag inte har råkat ut för det ännu. När jag blir stor vill jag hjälpa människor som drabbas. Jag skulle vilja krama om dom och bara finnas där. Som stöd.
Inte ens behöva säga ett ord, bara finnas där. Bara ge människorna en kram. Lite kärlek.
Men även om mtt hjärta sitter kvar, och även att jag inte är trasig, så har en jobbig besvikelse trängt sig in. Varför ska den bara ta över? Jag vill inte det.
Nej.
Jag hatar att bli besviken. Då är det ändå bättre att bli sur, eller arg, eller inte bry sig. Sådant går ju över. Men den där jävla besvikelsen, den sitter kvar och gnager hål. Jag vill inte!
Nej.
Och när man tror att man är glad, så blir man ledsen. Jag brukar aldrig erkänna att jag är det. Jag brukar bara säga att det är ännu bättre än vanligt. Bre på lite, då glömmer man ju bort det. Att man är ledsen. Men idag sitter jag på jobbet själv, och gör ett försök till att plugga naturkunskap, lyssnar på U2 också förövrigt. Ja, liksom, hur kan man undgå den känslan?
Tur att jag ska på Backyard Babies imorgon. Det har jag sett fram emot länge. Inte att se just Backyard Babies, det har jag gjort så många gånger förut, utan det här med liveband på en pub. Det är just det.
Så då ska jag ut och roa mig med en god vän. Hon är en riktig pärla, den där Ester.
Jag tycker inte om att folk sätter gränser heller men själva inte följer dom.
Nej. Slut på det. Jag orkar inte hålla på mer. Nu får det va.
Jag har faktiskt trampat på dina fötter men du har inte vågat se mig. Så nu har jag försvunnit därifrån.
Jag vill inte trampa på dina fötter mer, för varför göra det när du bara trampar sönder mig?
Jävla osmarta Amanda. Att jag kunde tro något sådant.
Tur att jag är smart och inser det innan det är försent. Innan man blir fast.
Ja, om man ser det så, så kanske jag är rätt smart ändå.
Nu ska jag börja träna och bli snygg. Det får jag ju tid med nu!
Elin åker iväg inatt och Lisa är i Idre. Jag var nära på att springa bort till henne och ta mig en öl i solen.
Det vore inte fel.
Nu är jag inte ledsen längre när jag tänker på bra tankar. Vilken tur:)
Ska jag ringa till Elin också, bara för det, Hon är så brabrabra!
En dag ska jag göra något bra för världen. Puss och lev väl!
Ge mig lite femti!
Stuck in a moment
För längesen var det en som sa till mig att det krävs tio fina komplimanger för att få bort en dålig kommentar.
Men ändå, trots att vi vet om det här så slinker det ofta ut dåliga saker ur våra munnar. Vissa tar åt sig mer än andra. Så är det ju med allt. Att vissa blir mera upprörde beroende på ämne och tidpunkt.
Ibland skulle jag kunna strypa, fast det är ju väldigt sällan. Jag är ganska bra på att bara tänka, äsch, jag låter det va. Dumt men ack så skönt.
Hemma från några dagar med riktigt bra sällskap, skratt och brännt hår. Anders var igång igen. Och jag skrek Usch anders, ta ut den! En annan viss person vände och vred på alla ord man sa. Ja, men kul var det. Och en bra liten trip. Vi är bäst på rim!
Nu ska jag upp i mitt äckliga, och nu menar jag äckligt på riktigt, rum och måla. Den här gången är det en pojke och inte man. Han är utan tröja och har fina ögon. Ja ska försöka måla dom fina iallafall, mer kan jag inte göra. Sen ska jag skriva en hisoria om honom. En bra historia, eller en olycklig fast bra. För han ser ganska olycklig ut fast han inte är det egentligen. Någon gång kanske någon får höra om min pojke som har fina ögon. Sen ska jag lyssna på "Du var så oprofessionell, och det lämnar alltid spår".
Godnatt kära värld!
Förresten, jag blir ju så glad av se bilder som har med anders att göra.
Så varför inte dela med mig av denna glädje? Flane.
Och så blir jag såklart glad av Ester också, så dessa två människor på samma kort kan inte gå fel? Eller.....
En gång såg jag en film
Jag har faktiskt tagit det första steget till balen. (ja, jag vet, det är på tiden) Men nu har jag fixat så någon gör min håruppsättning men också lite smink. Bra va? Framsteg, nu är det bara klänning kvar. Det är ju bara typiskt att jag alltid vill ha det som inte finns. En typisk amanda-sits. Skänk mig en femtiotals klänning någon! Tack.
Och ja, jag ska ju till vaggeryd ikväll. Men först ska jag jobba klart, vilket jobb jag har, sitter här och bloggar, men hursomhelst så ska jag jobba klart först, sen ska jag tjata lite och sen åker vi iväg. tills på tisdag, och då är det spelning också. Bibliotekspop. Någon sa att det tydligen var det nya, jag får väl lita på det. Fränt.
Jag och mitt kärlek, plus lite kärlek for till Kalmar i helgen. Det var den mest tråkiga väg jag åkt. Vi körde fel, som vi har en tendens att alltid göra. Det var därför vi blev så chockade förra helgen. Då vi hittade stället direkt i Växjö. Ioförsig har jag spelat där förut, och ioförsig så har jag ju varit i Växjö ett antal gånger. Men ändå.. sen så körde vi fel på vägen hem och var nära på att köra in i ett rådjur och så stod det en älg på sidan av vägen. Mitt hjärta dunkade massvis då, läskigt! Växjö verkade faktiskt vara en helt okej stad. Studentstad sådär. Och det säger ju en hel del.
Men ja, vi spelade ju då i Kalmar. Varför pratar jag alltid i sidospår? Aldrig om det man borde? Det var precis som på vårt nationella prov i fredas. Svenskan. Så skulle man skriva om ett konkret ämne. Hujedamej tänkte jag, det blev inge bra för jag svamlar alldeles för mycket. Så jag skrev om att det yrde popcorn över allt i mitt röda rum. Sen skrev jag lite om lycka också. Det är väldigt viktigt att fundera över faktiskt.
åh, nu skrev jag ju inte om det jag hade tänkt ändå. Jo, kalmar.
Som vanligt var det vi och så typ fem hårdrocksband. Säkert någon screamo variant hela bunten. Jag var tvungen att hålla för öronen, fast dom höll ju för öronen när vi spelade. Dom jävlarna! Inte nog med det så jävlades dom alldeles för mycket, så jag blev allvarligt talat sur. Har rest en lång väg, hamnar på något skitställe och så frågar ljudkillen om vi har med os en egen linebox? Jag började bara skratta. Det är ju pinsamt. Så jag fick köra min ak-gura i en elgitarrs förstärkare. Kul. Och vi fick plugga in pianot i en basförstärkare. Rutinerat. Cellon rundade i princip genom hela vår speltid. Och inte nog med det så dansar fula hårdrockskillar bugg till vår musik. Nej, då blev jag sur.
Som tur var, så fanns dt folk som uppskattade vår musik ändå. Då blev jag glad igen. Men det är verkligen den värsta känslan jag vet, när man står på scenen och det känns som om ingen tycker om en. Det enda som virvlar i skallen är ju, Vafan gör vi här?
Men, ja. Det blev ju bra tillslut. Sen körde vi fel hem också.
haha. Jaa.
fördrikna blev vi igår också. härligt.
Ha en bra kväll! Puss
Jag är klar förstår ni. Capite?
Äsch, jag började på en mening som verkade lite vettig för en gångs skull. Men sen slog det mig, att varför? Varför ska man behöva tänka på så mycket saker för att komma en person nära? Och varför kan man inte bara få stå på tå över branten utan att någon puttar en. Jag vill inte falla handlöst, jag vill stå där längst ut på kanten och titta ner. Ner över allt som rörsig där nere och om jag vill så kan jag bara hoppa ner, på en bråkdels sekund. Och om jag vill så kan jag bara ta ett kliv bakåt och vända mig om. Båda sakerna kan vara lika bra, lika dåliga. Det beror ju på om jag väljer rätt väg. Hur hittar man den rätta vägen då? Hur hittar man de rätta tingen som får en att må bra? Vet man bara det? Hur vet man det? Man blir ju nästan frustrerad, på riktigt. Och nu menar jag inte sådär som ni tänker er utan att det kliar i mina fingrar. Jag vill ju bara att det sa bli bra. Jag måste ju få det, eller hur? Men jag tycker ändå inte om att man ska behöva tänka på så många saker för att komma någon nära. Att ett enda snesteg kan få allt ur balans. Det är ju skrämmande, banalt. För man förstår ju inte när man gör det, ett misstag. Ibland kanske. Men då är man nog bra dum. Och det där med misstag är bara som en jobbig sten i hjärtat. Varför tillåter man sig själv då? Det är precis som med allt här i världen. Som med känslor, varför tillåter vi dem? Eller som miljöförstörningen, varför tillåter vi det? Det är bara som en så simpel fråga som: Vem är människans största fienden? Jo! Sig själva. Och varför? För vi är ett sådant hemskt djur. Jag orkar inte förklara varför just nu, men tänk efter så förstår nog både han och hon.
Fuck.
Yes, och det kliar i mina fingrar. Jag skulle kunna hämta massa grus och stena in det i dina byxor. Mest för att jag vill och mest för att få dig att förstå hur ont de gör. Egentligen skulle jag vilja krossa lite småsten och hämta mig en tesked, och blanda med lite blod. Sen skulle jag skära upp din mage och lägga mitt mästerverk brevid dina lungor i hjärtat. Sen skulle jag sy ihop dej igen. Mest det.
Tänk om vi skulle vakna utan läppar? Liksom.
