Amanda Selinder

Jag skulle också vilja besöka olika världsdelar och se hur andra människor har det. Vi vet att det är många barn därute som lever ett fruktansvärt liv, som behöver vår hjälp. Men jag tror nog inte att vi förstår. Vi förstår ingenting om vi inte får se det med egna ögon. Vi lever så bekvämt att vi inte förstår hur det är att vara utan saker och ting. Vi är ett bortskämt och egocentriskt folkslag. Vi från Europa. Därför ska man ge sig ut och se världen, och inte leva i våran ihoptryckta bubbla. Vi har det för bra, men ändå är vi rankade topp tre i att må sämst. Som jag brukar säga, varför har vi det inte bättre när vi har det så bra? Det är ju nästintill skrämmande.
Ja, tänk om man skulle få göra någonting. typ rädda en del av världen. Det är min stora dröm, jag drömmer om det ofta. Att jag räddar människor och städer. Ingen kan göra allt, men alla kan vi ju göra något. Så därför tänker jag göra något. Och bli blodgivare. Det är ju ett steg på vägen. Ett steg.
Tänk om alla bara kunde göra ett åtminstonde.

Jag avslutar detta med min favoritdikt, skriven av självaste Ulf. Bara stäng av allt annat runtomkring och njut. Jag älskar verkligen den. Så mycket att jag har den uppsatt vid min säng.



Jag minns den där
morgonen då jag
borstade tänderna med
Lustre Creme Schampoo
och stod där
och stirrade in i den
immiga spegeln och allt det där
löddret och tandborsten som bara
gick på
automatiskt
och dom där ögonen
som borde ha insett misstaget
för länge sen
men som lät det fortgå
som straff
och jag minns den där
frukosten
då jag hällde socker på ägget
och salt i kaffet
och jag minns hela den där
dan
då du kom nerför gatan i den där
pälsen
och löven föll
och du svepte in mej
och sa att mitt hår
luktade som förr
som
Lustre Creme