Jag blev ledsen
Inte ens blir. Jag är. Alla får vi klumpar och hål och sprängda magar. Vi kan känna att kroppen inte längre är hel, att någonting där inne har gått sönder. Det säger kras, och allt går i tusen bitar.
Det går ju trots allt att klistra ihop det. Men det tar tid. Att tappa ett hjärta av glas i betonggolv, och sedan klistra ihop det igen. Ja, klart det tar tid. Vem förstår inte det?
Och då tänker jag bara,Tjena, vilken tur att jag inte har råkat ut för det ännu. När jag blir stor vill jag hjälpa människor som drabbas. Jag skulle vilja krama om dom och bara finnas där. Som stöd.
Inte ens behöva säga ett ord, bara finnas där. Bara ge människorna en kram. Lite kärlek.
Men även om mtt hjärta sitter kvar, och även att jag inte är trasig, så har en jobbig besvikelse trängt sig in. Varför ska den bara ta över? Jag vill inte det.
Nej.
Jag hatar att bli besviken. Då är det ändå bättre att bli sur, eller arg, eller inte bry sig. Sådant går ju över. Men den där jävla besvikelsen, den sitter kvar och gnager hål. Jag vill inte!
Nej.
Och när man tror att man är glad, så blir man ledsen. Jag brukar aldrig erkänna att jag är det. Jag brukar bara säga att det är ännu bättre än vanligt. Bre på lite, då glömmer man ju bort det. Att man är ledsen. Men idag sitter jag på jobbet själv, och gör ett försök till att plugga naturkunskap, lyssnar på U2 också förövrigt. Ja, liksom, hur kan man undgå den känslan?
Tur att jag ska på Backyard Babies imorgon. Det har jag sett fram emot länge. Inte att se just Backyard Babies, det har jag gjort så många gånger förut, utan det här med liveband på en pub. Det är just det.
Så då ska jag ut och roa mig med en god vän. Hon är en riktig pärla, den där Ester.
Jag tycker inte om att folk sätter gränser heller men själva inte följer dom.
Nej. Slut på det. Jag orkar inte hålla på mer. Nu får det va.
Jag har faktiskt trampat på dina fötter men du har inte vågat se mig. Så nu har jag försvunnit därifrån.
Jag vill inte trampa på dina fötter mer, för varför göra det när du bara trampar sönder mig?
Jävla osmarta Amanda. Att jag kunde tro något sådant.
Tur att jag är smart och inser det innan det är försent. Innan man blir fast.
Ja, om man ser det så, så kanske jag är rätt smart ändå.
Nu ska jag börja träna och bli snygg. Det får jag ju tid med nu!
Elin åker iväg inatt och Lisa är i Idre. Jag var nära på att springa bort till henne och ta mig en öl i solen.
Det vore inte fel.
Nu är jag inte ledsen längre när jag tänker på bra tankar. Vilken tur:)
Ska jag ringa till Elin också, bara för det, Hon är så brabrabra!
En dag ska jag göra något bra för världen. Puss och lev väl!
Det går ju trots allt att klistra ihop det. Men det tar tid. Att tappa ett hjärta av glas i betonggolv, och sedan klistra ihop det igen. Ja, klart det tar tid. Vem förstår inte det?
Och då tänker jag bara,Tjena, vilken tur att jag inte har råkat ut för det ännu. När jag blir stor vill jag hjälpa människor som drabbas. Jag skulle vilja krama om dom och bara finnas där. Som stöd.
Inte ens behöva säga ett ord, bara finnas där. Bara ge människorna en kram. Lite kärlek.
Men även om mtt hjärta sitter kvar, och även att jag inte är trasig, så har en jobbig besvikelse trängt sig in. Varför ska den bara ta över? Jag vill inte det.
Nej.
Jag hatar att bli besviken. Då är det ändå bättre att bli sur, eller arg, eller inte bry sig. Sådant går ju över. Men den där jävla besvikelsen, den sitter kvar och gnager hål. Jag vill inte!
Nej.
Och när man tror att man är glad, så blir man ledsen. Jag brukar aldrig erkänna att jag är det. Jag brukar bara säga att det är ännu bättre än vanligt. Bre på lite, då glömmer man ju bort det. Att man är ledsen. Men idag sitter jag på jobbet själv, och gör ett försök till att plugga naturkunskap, lyssnar på U2 också förövrigt. Ja, liksom, hur kan man undgå den känslan?
Tur att jag ska på Backyard Babies imorgon. Det har jag sett fram emot länge. Inte att se just Backyard Babies, det har jag gjort så många gånger förut, utan det här med liveband på en pub. Det är just det.
Så då ska jag ut och roa mig med en god vän. Hon är en riktig pärla, den där Ester.
Jag tycker inte om att folk sätter gränser heller men själva inte följer dom.
Nej. Slut på det. Jag orkar inte hålla på mer. Nu får det va.
Jag har faktiskt trampat på dina fötter men du har inte vågat se mig. Så nu har jag försvunnit därifrån.
Jag vill inte trampa på dina fötter mer, för varför göra det när du bara trampar sönder mig?
Jävla osmarta Amanda. Att jag kunde tro något sådant.
Tur att jag är smart och inser det innan det är försent. Innan man blir fast.
Ja, om man ser det så, så kanske jag är rätt smart ändå.
Nu ska jag börja träna och bli snygg. Det får jag ju tid med nu!
Elin åker iväg inatt och Lisa är i Idre. Jag var nära på att springa bort till henne och ta mig en öl i solen.
Det vore inte fel.
Nu är jag inte ledsen längre när jag tänker på bra tankar. Vilken tur:)
Ska jag ringa till Elin också, bara för det, Hon är så brabrabra!
En dag ska jag göra något bra för världen. Puss och lev väl!
Kommentarer
Postat av: Anonym
att ha människor som är där för en varje dag, varje minut, varje sekund, är en väldigt bra sak. sen att du ska en dag ska göra nått bra för världen är ju lite konstig, för du gör ju det varje dag. sprider glädje och värme:)
Postat av: jonathan
var det som skrev ja.
Postat av: Anonym
imorgon röjjer vi. fett
och ja, du gör redan massa bra för världen bara genom att vara du! puss
Postat av: från ester, svårt att komma ihåg
Trackback
