Jag är klar förstår ni. Capite?
Äsch, jag började på en mening som verkade lite vettig för en gångs skull. Men sen slog det mig, att varför? Varför ska man behöva tänka på så mycket saker för att komma en person nära? Och varför kan man inte bara få stå på tå över branten utan att någon puttar en. Jag vill inte falla handlöst, jag vill stå där längst ut på kanten och titta ner. Ner över allt som rörsig där nere och om jag vill så kan jag bara hoppa ner, på en bråkdels sekund. Och om jag vill så kan jag bara ta ett kliv bakåt och vända mig om. Båda sakerna kan vara lika bra, lika dåliga. Det beror ju på om jag väljer rätt väg. Hur hittar man den rätta vägen då? Hur hittar man de rätta tingen som får en att må bra? Vet man bara det? Hur vet man det? Man blir ju nästan frustrerad, på riktigt. Och nu menar jag inte sådär som ni tänker er utan att det kliar i mina fingrar. Jag vill ju bara att det sa bli bra. Jag måste ju få det, eller hur? Men jag tycker ändå inte om att man ska behöva tänka på så många saker för att komma någon nära. Att ett enda snesteg kan få allt ur balans. Det är ju skrämmande, banalt. För man förstår ju inte när man gör det, ett misstag. Ibland kanske. Men då är man nog bra dum. Och det där med misstag är bara som en jobbig sten i hjärtat. Varför tillåter man sig själv då? Det är precis som med allt här i världen. Som med känslor, varför tillåter vi dem? Eller som miljöförstörningen, varför tillåter vi det? Det är bara som en så simpel fråga som: Vem är människans största fienden? Jo! Sig själva. Och varför? För vi är ett sådant hemskt djur. Jag orkar inte förklara varför just nu, men tänk efter så förstår nog både han och hon.
Fuck.
Yes, och det kliar i mina fingrar. Jag skulle kunna hämta massa grus och stena in det i dina byxor. Mest för att jag vill och mest för att få dig att förstå hur ont de gör. Egentligen skulle jag vilja krossa lite småsten och hämta mig en tesked, och blanda med lite blod. Sen skulle jag skära upp din mage och lägga mitt mästerverk brevid dina lungor i hjärtat. Sen skulle jag sy ihop dej igen. Mest det.
Tänk om vi skulle vakna utan läppar? Liksom.
