Amanda Selinder

Fartochflängt i vår stora stad. Till posten, banken, Ica, skolan och allt möjligt bara för att få ett brev postat. Jag blev dumförklarad av bankmannen också, att jag hade skrivit adressen på fel rad och försökte dra bort plasten på en pappersbit fast det inte var någon. "testa att slicka på det så får du se".
Han trodde nog att jag var dum, fast han var vänlig. Och jag vet ju själv att jag inte är dum, de är ju det som spelar roll isådana situationer. Så man inte trampas på.
Jag hämtade mig ett fejnt kuvär när jag var i farten också. Där i låg sex gula, fyrkantiga och gnistrande papperslappar. Dyra som fan, men ack så prisvärda. Sedan lullade jag bara omkring på staden och pratade med folk på vägen.
Förresten, på tal om annat så är det läskigt med människor som har extrema kontrollbehov. Usch, jag blir rädd för sådant, det låter kanske töntigt. Men jag blir det. Eller jag får bara en obehagkänsla som säger att den vill bort så långt som möjligt därifrån. Men det var ju bara på tal om annat.

Vi behöver inte trampa på varann längre i vår familj. Vi har nämligen skrivit på ett hus, eller hur man nu gör. Vi har köpt ett hus iallafall. Så nu slipper vi denna djävulslägenhet. Jag är en vampyr.
Jag slipper spökena i min vägg som skriker om nätterna. Och pappa slipper höra fredde gnola på thunderstruck varje dag. Och vi andra också för den delen.

Snön faller handlöst utanför mitt fönster. Passar det då inte som handen i handsken att kolla efter språkkurs i Italien? Jo, jag tror det va. Jag gjorde det nyss iallafall. Det är en sak som har hamnat på min "hundra-saker-jag-ska-göra-innan-jag-dör" lista. Att behärska ett annat språk och dess kultur och dessutom kunna prata det flytande. Inte Engelska, utan något annat. Undra hur det skulle kännas, att kunna två språk jättebra. Jag vill känna den känslan!
Blev lite besviken igår, en kvinna ringde från blodcentralen, och antagligen är jag förliten (altså inte åldersmässigt) Utan i kroppsform. Väger för lite typ. Och så måste man veta att man ska stanna i staden i höst. Alla dessa prov som ska göras är onödiga om man ändå funderar på att flytta iväg sa kvinnan. Hon har nog rätt.

På något sätt så krockar allting i musikväg med våran Italienresa vecka 17. Alla sökningar äger rum då och massa prov hitodit. Dålig planering av Olle. Fast det kanske inte han kan veta eller hjälpe. Han är ändå en av de bästa. Sltså av lärarkåren. Nu ska jag inte trötta ut er mer. Jag ska lyssna på min man och äta något. Det är nog dags nu.
Oh no, not again, not again. Hejja Marit B.

Ha en bra fredag!