Hösten går snart in i ditt hus.
Äckliga orgel-ljud tjuter i mina öron. Jag funderar på att springa rakt ut i ösregnet, och stå där tills jag hostar ut mitt förbannade samvete. Typ vrida det åt tvären så det nästan går av och hosta in det igen. Tänk om det kunde vara så lätt? Men det är det ju faaa, nej nu var jag nära på att svära också, men jag menar bara. Kunde det inte vara en liten aning lättare?
Fast själv svarar jag nej. Svårt ska vara svårt och lätt ska vara lätt. Man ska inte springa däremellan. Antingen eller liksom, så har jag alltid sagt. fast ändå. Man vill ju vara en sån som sprider lite glädje. Det finns ju så få av dom där ute. och då tänker jag ofta, tur att det finns så många runt omkring mig hela tiden. Vad jag har tur, och så sitter jag här och faktiskt klagar litegrann över mitt samvete. Nej, varför ska jag ta mig tid till att klaga! Det är ju slöseri med tid. Dyrbara minuter.
Nja. Min tid är kanske inte så dyrbar, men man kan ju drömma och önska. Och så ka man ju önska att man vore lite snällae ibland och inte gör saker som man kanske inte tänker på att man inte borde. Ja, ni förstår. Jag vet. meeen. Ja, en såndär grej i handen. Jag vill skriva i din hand. Jag vet vad jag ska skriva, med röd penna. Jag tycker nog om rött. Inteblodrött förstås, utan mer, tjaa, en röd som gör en varm. Eller kanske en varm lila. Vad man vill. Men jag vill iallafall gripa tg i din hand och skriva en sak. kanske på ryggen istället, för då får du aldrig se. Hemlighetsfulla värld.
Jag borde. Jag ska. Borde vara. Kanske inte. Hursomhelst, så tänkte jag avsluta det här lilla blogget, med en dikt. Just nu. Improvisation som det också kallas. Den ska nog få handla om vackera färger och dyrbara blad.
Det finns vackra färger och dyrbara blad.
Rött av en händelse
och gult som i fjol.
Vi borde inte få vara här,
eller ta plats
eller andvända oss av dyra blad.
Ändå ställer vi oss på kö.
För kanske, kanske har vi en chans
att få se vackra färger och dyrbara löv.
Att få se.
Höst
Fast själv svarar jag nej. Svårt ska vara svårt och lätt ska vara lätt. Man ska inte springa däremellan. Antingen eller liksom, så har jag alltid sagt. fast ändå. Man vill ju vara en sån som sprider lite glädje. Det finns ju så få av dom där ute. och då tänker jag ofta, tur att det finns så många runt omkring mig hela tiden. Vad jag har tur, och så sitter jag här och faktiskt klagar litegrann över mitt samvete. Nej, varför ska jag ta mig tid till att klaga! Det är ju slöseri med tid. Dyrbara minuter.
Nja. Min tid är kanske inte så dyrbar, men man kan ju drömma och önska. Och så ka man ju önska att man vore lite snällae ibland och inte gör saker som man kanske inte tänker på att man inte borde. Ja, ni förstår. Jag vet. meeen. Ja, en såndär grej i handen. Jag vill skriva i din hand. Jag vet vad jag ska skriva, med röd penna. Jag tycker nog om rött. Inteblodrött förstås, utan mer, tjaa, en röd som gör en varm. Eller kanske en varm lila. Vad man vill. Men jag vill iallafall gripa tg i din hand och skriva en sak. kanske på ryggen istället, för då får du aldrig se. Hemlighetsfulla värld.
Jag borde. Jag ska. Borde vara. Kanske inte. Hursomhelst, så tänkte jag avsluta det här lilla blogget, med en dikt. Just nu. Improvisation som det också kallas. Den ska nog få handla om vackera färger och dyrbara blad.
Det finns vackra färger och dyrbara blad.
Rött av en händelse
och gult som i fjol.
Vi borde inte få vara här,
eller ta plats
eller andvända oss av dyra blad.
Ändå ställer vi oss på kö.
För kanske, kanske har vi en chans
att få se vackra färger och dyrbara löv.
Att få se.
Höst
Puss&choklad och varför är du så tyst. Puss igen.
Kommentarer
Trackback
